Mikaela13

totalt mörker, förutom ipodens skärm. Oro i magen och i drömmarna. allt känns otydligt, sorg och saknad. Har tränat som ett as. Snart ett nytt år och nya erfarenheter väntar. Jag kämpar och klänger mig fast  i det kött som erbjuder mig skydd och uppmuntran, hon är så trött på mig. Jag strävar efter att nå högre, kan inte se längre än till nästa krök. Vad vill hon? Vad känner hon? Är det hat? Respekterar hon mig?

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra... mitt arbete kanske kommer löna sig.. men det är så sällan man möter folk av rätt sort, såna som uppskattar det och kan lita på mig...

Det känns som att det äntligen finns en möjlighet att saker och ting blir lite bättre.  Det känns inte längre som en sån brant uppförsbacke. Nu är jag "storasyster" och helt plötsligt börjar jag fatta att det handlade inte så mycket om att hon ogillade mig som att hon mer såg mig som bättre än så. Samma saker gäller för "lillebror" nu.

och matbiten ser bra ut. Jag börjar få till en perfekt kryddblandning... men jag känner mig lite orolig, det känns som att någonting är ute efter mig.... kan inte sätta fingret på det... men det är en högst olustig känsla, kanske är jag bara paranoid...

Ja und so bin alle nach Deutschland gefahren. Ich bin noch zu Hause aber
es is ganz gut. Dann kann ich vielleicht mit der Bauernfänger sprechen. Ich hab eine Frage für ihn.

Det är mycket som händer nu. Hela gänget ska som ni kanske förstår flyga till tyskland. jag blir kvar med några glada kamrater. Min inskolning är i ett kritiskt läge så jag kan inte bara sticka hur som helst.


Funderar på att dra till mitt gamla jobb och prata lite med personalen där. Min chef måste ju haft någon som sett till att han kunnat driva sin verksamhet på det sätt som han gjort. De kan ha blida ögon på mitt tillstånd kanske hjälpa mig med ett å annat,

kram på er

särskilt två flickor därute som jag saknar. Den ena saknaden förvånar mig lite, men det är bra

In the forest, is a monster
It has done terrible things
So in the wood, it's hiding
And this is the song it sings

Who will love me now?
Who will ever love me?
Who will say to me
"You are my desire, I set you free?"

(Who will love me now?)

Who will forgive and make me live again?
Who will bring me back to the world again?

In the forest, is a monster
And it looks so very much like me
Will someone hear me singing?
Please save me, please rescue me

Who will love me now?
Who will ever love me?
Who will say to me
"You are my desire, I set you free?"

Who will love me now?
Who will ever love me?
Who will say to me
"You are my desire, I set you free?"

(Who will love me now?)
(Who will ever love me?)

Who will love me now?
Who will ever love me?
Who will love me now?
Who will ever love me?
Who will love me now?
Who will ever love me?

Någon lade något i min drink...  och jag tappade kontrollen helt, lika mycket  som jag tappade respekten för mig själv så vann jag ny respekt.  Jag hoppas att jag aldrig någonsin får uppleva det igen. 

på fredag får jag se henne igen.... 

Ibland kommer hon hem berusad vilket förvirrar mig....


tänker på ett filmcitat blod in blod ut.....


jag vill inte mera... samtidigt vill jag ännumera... Bevisa mig värdig för henne (och ge tönten på nöten)


Just dance -gonna be allright-

ös ös ös ös ös.

som att regnet dränker sorgen och spolar rent runt den enda sanna känslan. Styckan och makten kommer från ilskan, vreden...

känns som att bli slipad... det är underbart..
att inte vara sorgsen.... jag håller de brinnande flammorna av vrede under kupade händer.


så att de inte skall sköljas bort av regnet

Jag väntar förgäves
på något som aldrig kommer ske
det bränner i hjärtat
att aldrig mer min kärlek återse

hon finns i mina kretsar
och jag vet att vi kan mötas igen
men aldrig röra eller samtala
jag har förlorat en speciell vän


murar runt oss,
band som håller oss isär
band höll oss samman
jag undrar fortfarande när




denna föbannade förtrollning kommer brytas (och jag slutar rimma så sjukt dåligt)
Jag vill hålla henne hos mig, känna hennes hud, höra hennes stämma, ta del av hennes värld

Jag har inte fått se eller höra henne på så länge nu. jag spricker i en miljon bitar... trodde det skulle bli lättare. Inatt är det så svårt!


Undrar om det är den stinkande värmen och sommaren, undrar om det är att jag inte druckit ordentligt?
jag känner mig som en skälvande hög av dött kött. Varenda kännande cell av mig saknar henne. Nervtrådar, tankebanor... alla andetag tagna av gammal vana blir som en suck av saknad när mina revben dras ihop

Jag vill bara lägga mig ner och DÖ! känna hennes liv i mig på nytt... det vore en sann välsignelse...


Jag saknar tretton så intensivt, varenda cell av mig skriker efter henne.

Men nu är jag där jag är och jag kan inte lämna detta, den nya som tar hand om mig. Jag har gått från vårdare till omvårdad. Det är en svår omställning. Men sakta bildas en ny personlighet och nya förmågor jag bara kunnat ana tidigare....


Jag tänker på 13, tänker hon på mig? Jag hoppas det, jag tror det...



Jag känner det på mig

Det är underbart att finnas till *skrattar*


Jag sprang ut och tog ett djuuupt andetag... Det var skönt med den friska men ljumma luften.
     I lägenheten bryr jag mig inte om luft... det går på gammal vana.... eller inte


Jag saknar forfarande henne, det är inte lika svårt nu, men varje dag ägnas en stund åt henne.

Om jag bara fick träffa henne
Då skulle jag älska det ännu mer, Jag kunde få älska Henne ändå mer..

Jag njöt verkligen senaste gången...  jakten, hans utseende, hur han svettades och luktade... hur han flirtade och log mot mig. Det kändes igen på något sätt. Fram till själva akten i sig som är olika varje gång

     men nu senast...

Som att hela poängen med det plötsligt lyser klart för mig.
två månader snart....

jag har hennes sånger i hjärnan, jag hör dem när jag drömmer... ser henne framför mig... fast ändå inte...

som en massa och en rymd framför mig men bara luft...

13 skäl att älska liv...

12 skäl att älska tretton

11 skäl att fortsätta



tankarna som ett virvarr av lösryckta citat och bilder.

Undrar när de hämtar mig.

dagarna är nätter, nätterna är dagar... bakofram och uppochner... men jag är van, har ju jobbat nattskift förr


Jag vill vakna kl 10 gå till city och äta en glass i solskenet... men det har visst varit dåligt väder ändå.

Jag förstår mig inte på den kvinnan. Ena sekunden verkar hon hata mig för att i nästa sekund.... bry sig..

Jag vet, det är hennes ansvar att bry sig men... Jag hatar att bli omhändertagen på det här sättet. Jag hatar att vara beroende av henne... att vara bunden till henne.... hatar att de håller mig borta från tretton,


undrar om jag får se henne snart igen?

jag blir snart helt desperat....  ingenting jag vill äta kan jag äta. det jag måste äta äcklar mig....


men ändå vill jag ha det... tills jag inte känner hunger längre.... tills jag inte känner ångest längre... jag vill ha hennes närhet, sötma.... jag vill ha HENNES!!!

inte det nya. Det  gör mig arg och okontrollerad...

jag hatar paranojan

jag hatar drömmarna, men jag älskar när hon är med i dem... det känns som hon försöker kontakta mig...

Jag vill lära mig att nå fram till henne... utan dessa gränser. Utan att bli kontrollerad.

Jag måste

Jag vill vara med min Tretton!!!

Äckliga monopolmannen som håller henne så nära honom... han förtjänar inte henne

Why care about others when all it brings you is pain?


De talar om en resa....

Undrar om tretton också skulle åka med, i så fall hoppas jag ändå på att jag får följa med, Trots att jag inte kan något och att jag är totalt oefraren (labil) och Galen

hittade en diktsamling. Bukowski. Hans syn på världen känns ibland väldigt nära min.

Men jag vet inte. Jag försöker verkligen att inte grotta ner mig i de här känslorna, men jag saknar tretton så det skriker i min själ...

För att verkligen emfasera hur jag känner mig så har mit huvud valt att vara kaotiskt idag, Jag trodde inte man kunde få huvudvärk, men jag har haft tinnitus hela natten och min hjärna moler som efter en riktigt intensiv studiedag (alltså som om jag försökt läsa ett par böcker och memorera innehållet inför en tenta typ)

   jag gick till pressbyrån och fick gå hem och hämta kläder, köpte lite kvallerblaskor och andra damtidningar. De låter mig inte följa med dem ut hela tiden.    
   Men jag vill inte heller.     
   Istället stannar jag här.
   Förankrad i betongen.

Drack allt de gav mig.... jag var nära att inte kunna sluta i tid... men de "hjälpte" mig.
    nu är jag mätt och dimmig, undrar om det var något i "maten", kanske vitt vin? Kan man känna sådant?
Kände mig berusad i det ögonblicket, Nu känner jag mig vidrig. Om det inte bar mig så mycket emot skulle jag kräkas upp varenda droppe igen.

Jag klarar nästan av att se det som bara mat.
NEJ, det är lögn. För mig är det lika vidrigt varje gång...
Hur de spänner sina stora oskyldiga ögon i en och vädjar att man ska... äta? sluta äta? först det ena sedan det andra.....

Jag känner mig verkligen Grotesk.... 


Ätstörningar får en hel ny innebörd

Jag drömde hela natten, allt var förvirrande, jag kunde inte urskilja något särskilt alls. Färger, ljud och intryck och ändå ingenting.... blandat med mardrömmen om det som skedde bakom kontainern. Har förstått att det är sanning nu.


I verkligheten är hon det undret,
 jag alltid sökt men aldrig vågat tro på.
Hennes närvaro berusar oss,
med en intensitet som lockar, skrämmer,
den driver oss vidare in i vansinnet.

Att skiljas från henne är som att driva nålar i hjärtat
att låta vilda djur slita isär din hud.
Hon fyllde dig och förverkligade var dröm om tillhörande
Du var hennes i all mening
Allt som är kvar är den svarta tomheten,
och den röda ångesten


Jag avskyr att vakna upp, men jag vet inte hur jag låter bli.

Det ljusnar, Så det är väl dags att gömma sig snart


o-Livet går vidare