Mikaela13

Varje dag blir sorgen större, det är som att försöka sluta andas, känns som att jag är i en kokong, instängd i en rutten lägenhet med stinkande kroppar, den namnlöse gör mig galen, jag kan känna hans lukt så starkt, hans puls som slår. Jag får inte röra.... inte förstöra. Han är som jag var för två veckor sedan... men inte lika blind.

Allt det som går emot hela min värlsdsbild, allt det har jag själv blivit. Jag hatar hungern. Jag hatar att hans närvaro hånar mig.

Jag hatar att inte få vara hos henne, Jag vill att pierre ska rädda mig, men de krossade min mobil när jag skickade ett sms. Varje sönderslagen bit av mobilen var som en bit av mitt hjärta, jag såg det framför mig... på golvet låg de blodiga bitarna.... jag fick en impuls attsuga blodet från dem... men de bara slog mig över ansiktet när jag hade de smutsiga delarna av plast och metall i munnen.

Jag känner ingen smärta längre... det gör inte ont i min kropp, men varje gång jag tänker på henne så känns det som med mobilen....


Ibland känner jag det som att hon tänker på mig... och då gör det mer ont... jag lade mig ner för att gråta, jag skälvde och hulkade med ansiktet i händerna men jag blödde bara näsblod... det kom inga tårar.

jag är ett tomt skal utan henne.