Mikaela13

Varje dag blir sorgen större, det är som att försöka sluta andas, känns som att jag är i en kokong, instängd i en rutten lägenhet med stinkande kroppar, den namnlöse gör mig galen, jag kan känna hans lukt så starkt, hans puls som slår. Jag får inte röra.... inte förstöra. Han är som jag var för två veckor sedan... men inte lika blind.

Allt det som går emot hela min värlsdsbild, allt det har jag själv blivit. Jag hatar hungern. Jag hatar att hans närvaro hånar mig.

Jag hatar att inte få vara hos henne, Jag vill att pierre ska rädda mig, men de krossade min mobil när jag skickade ett sms. Varje sönderslagen bit av mobilen var som en bit av mitt hjärta, jag såg det framför mig... på golvet låg de blodiga bitarna.... jag fick en impuls attsuga blodet från dem... men de bara slog mig över ansiktet när jag hade de smutsiga delarna av plast och metall i munnen.

Jag känner ingen smärta längre... det gör inte ont i min kropp, men varje gång jag tänker på henne så känns det som med mobilen....


Ibland känner jag det som att hon tänker på mig... och då gör det mer ont... jag lade mig ner för att gråta, jag skälvde och hulkade med ansiktet i händerna men jag blödde bara näsblod... det kom inga tårar.

jag är ett tomt skal utan henne.

Jag har blivit galen på riktigt, världen är skev och ingenting stämmer. Jag börjar förstå vad det innebär.
Jag mår skit. Kommer aldrig bli som dem. Jag vill inte vara som henne heller fast jag börjar förstå....

tappade bort tiden igen i lördags.... hade drukit men jag minns att jag inte minns liksom en halvtimme som suddats ut av iskallt blåa skyar.

Jag saknar tretton så att blodet stelnar


Jag har sovit bort hela dygnet, trots att de ringt från mitt jobb, måste nog ringa och sjukanmäla mig... men vad fan ska man säga egentligen?

Jag hatar dem... Jävla mobboffer!!! jag vill hem och sova i min säng och vakna och njuta av solen på min hud!!!!! Så fruktansvärt stereotypt, Jag DÖR av hur overkligt det är!!!! Det får inte vara såhär. Ingenting är på riktigt längre...

postar med fördröjning bara för att jag kan!

Nu är vi skilda åt och det känns som att varenda cell i min kropp är i uppror. Jag håller på och dör rent fysiskt psykiskt är det bara smärtsamt. Har aldrig upplevt ångest som denna förut.

Det var över på en sekund. Han hade lagt hennes händer på mig och vridit om. Jag minns hur det knakade till och allt blev svart. Sekunden efter fylls min hals med vätska och hon ligger över mig hon såg mig i ögonen och det kändes bra igen. Hon gjorde mig hel.

Sen sa Monopolmannen att vi aldrig mer fick röra varandra. Hon var tvungen att lyda och jag vågar inget annat.. men jag ville skrika och ställa till en scen.

måste gå nu.... de behöver mig

Tretton pratar hela tiden om Gruber, han är ju borta men hon säger att hon pratar med honom, 13 propsar på att vi ska gå till Fang-Club ikväll, jag vet att jag varit där en gång förut.... jag vet att jag varit det.

Det är Så skönt på jobbet nu När Gruber inte är där, har varit och plockat ur mitt skåp och fixat med sheman och så nu, har tagit ledigt för att kunna vara med Tretton, jobbar bara lite mitt på dagarna nu. Det räcker till hyra och mat ändå.

Fast det är så konstigt! Jag hittar Lappar från Gruber hemma skrivna av honom... jag vet inte om Tretton haft kontakt med honom, hon säger ju att de pratar med varandra ibland...

Han ringde mig I torsdags natt, det var så konstigt... han lät annorlunda på rösten, men jag kan inte sätta fingret på vad det var, ljusare på något sätt... jag antar att han är i tyskland eller något, men numret var svenskt. Allt är mycket mystiskt.


13 har blivit skummare... ibland känner jag knappt igen henne... hon är våldsam ibland. Jag vet att hon inte menar något illa. Hon blir nästan rädd när jag får blåmärken... som att hon tror att jag ska gå sönder när hon tar i mig.
    häromdagen så bad jag henne att stanna hos mig för alltid. Jag hoppas att hon förstår vad hon betyder för mig.....

idag har det varit en sån där lång söndag
Jag försökte prata med henne inatt.... men det blev aldrig något vettigt sagt...

idag är solen i moln...


det är skönt,


åh vad ska jag ta mig till? mardrömmarna blir bara värre och värre

så fort det ljusnar blir jag vemodig igen.

jag ska nog lägga mig och sova, 13 ligger där inne och sover. Det hörs inga andetag.

Hon rör sig sällan.

ibland drar jag för alla fönster och kryper in till henne men att sova brevid henne är inte så rofyllt... man kan inte höra några lugnande andetag eller hjärtslag. Det skrämmer mig, men det är ju fysiskt omöjligt.


har drömt kontainerdrömmen igen.
förvridna ansikten och övermänsklig styrka.  Det känns så verkligt att jag börjar tvivla på att det bara är en dröm.
Kan hjärnan tränga bort sådana minnen för att släppa igenom dem i drömmarna.
skräcken jag upplever när jag sover är verkligare och större än något jag tidigare upplevt.

inte ens den gången när tretton kastade mig genom rummet var värre då var jag mer ledsen att jag inte kunde hjälpa henne.

Men rädslan de här vidriga varelserna väcker i mig går inte att jämföra med något annat

Du gör mig illa ibland, men du är trasigare än du nånsin kan göra mig

kollade igenom min mobil och hittade fotot på de där människorna, de känns otroligt bekanta..

men jag har inget minne av när bilden tagits.... helmysko

Lyckan är att vara henne nära.

Hon är min drog. På riktigt. Varje natt som hon väljer att försvinna med Pierre bryts mitt hjärta ner till mull.
men de gånger hon återvänder och jag kan se styrkan i hennes blick och få svalka min feber mot hennes svala hud så blir mitt hjärta en motor. Så länge hon håller mig vid liv kommer jag leva för evigt.

Hon gör mig starkare än jag någonsin velat drömma.
livet har blivit surrealistiskt. Skrämmande och vackert på samma gång,

Jag tror det var konfucius som sa att det finns skönhet i allt men det är inte alla som kan se det.
Förmodligen snyggare sagt.

solen går snart ner och jag tror jag kan höra henne röra sig därinne...


Jag vet inte vad jag ska skriva mer.
Mikaela